Målet är ingenting - vägen är allt... (typ)

Har du någon gång tittat bakåt och funderat över vad du fått beröm för historiskt? Kanske heller inte bara vad andra har berömt dig för, utan även vad du själv har räknat som framgångar eller segrar?

Om du är som dom flesta av oss så är det som lyfts fram och premierats RESULTATET.

Dvs. vi berömmer betyget, resultatet på tentan, det nya jobbet, den stora nya kunden, viktnedgången, tiden på loppet…

Hejja absolut kul och bra gjort! MEN…

…har du funderat på vad det gör med oss när allt inte går som planerat?
När den där perfektionistiska planen inte “taktar” som den ska…
När vi inte har kommit så långt som vi tänkt oss…
När det inte utvecklar sig som vi föreställt oss… (vilket är oftast eller hur? Eftersom vår plan hade kraftiga drag av perfektionism… eller är det bara jag?)

Det skapar en otrolig STRESS, det är vad som händer.

Vi går omkring med en gnagande känsla av att vi borde ha kommit längre, eller att det går för långsamt..

Vi skyndar allt vi kan för att komma fram, för “där framme” är allt som räknas. Segern… Vinsten…

Varför gör vi så här mot oss själva?

Varför eldar vi på stressen hos oss själva, hos andra och inte minst så överför vi det på våra barn.

Vart vi fokuserar gör hela skillnaden och vårt fokus och berömmande av den lyckade målgången har en stor skuggsida, som gör att vi känner oss otillräckliga och misslyckade, när allt inte går helt enligt plan och som i många fall suger all glädje ur det vi försöker åstadkomma och i vissa fall leder till att vi helt ger upp.

Allt detta för att vi fokuserar på och premierar fel saker. Så onödigt!

Titta istället bakåt och lek med tanken att dina föräldrar lärt dig att fokusera på INSATSEN.

Att allt du gjorde, alla försök, alla små steg, alla misslyckanden och gånger du rest dig upp igen, alla gånger du inte nådde målet, men fortsatte ändå… tänk om DET var vad som hade varit fokus, belönats och höjts till skyarna?!

Visst hade det gjort skillnad?

Visst hade det känts annorlunda när du kommit hem med ett knappt “godkänt” på tyska-tentan om allt som lyftes fram var hur mycket jobb du lagt ner och att DET är vad som spelar roll. Visst hade det känts annorlunda om det du berömdes för var insatsen och allt ditt “grit”.

Nog hade det känts lättare då? Roligare? Nog hade det varit lättare att plugga till nästa tyska-tenta? Nog hade hela vägen, med allt pluggande varit roligare?

Jag älskar mål, men HUR vi använder dom och var vi fokuserar någonstans gör HELA skillnaden.

Att fokusera på VÄGEN, vår insatts, våra steg en fot framför den andra och vår styrka och förmåga i att inte ge upp, njuta av resan, se allt vi lär oss och se hur vi växer, DET är vad som spelar roll!

Jag håller med Robert Broberg som sjöng Målet är ingenting - vägen är allalalalaaaat!

Okej, målet är inte “ingenting”, men fokuserar vi för mycket på just målgången så missar vi så mycket på vägen och risken är att det blir tråkigare, stressigare, obekvämare, ineffektivare och att vi faktiskt kanske helt ger upp.

Så låt oss fokusera på VÄGEN, upplevelsen, lärdomen. Låt oss berömma och fira vår outtröttliga insats. Och DÅ när vi når målgången så kommer vi inte bara fått ut det mesta av resan, vi kommer också VERKLIGEN kunna fira, utan att direkt behöva skynda vidare mot nästa målstolpe.