"Botten is nådd" - Dags för en ny bok

Jag har börjat skriva en ny bok. 

Jag vet inte hur lång den kommer att bli eller när den kommer ut, men jag har börjat...

Den kommer att vara personlig, eftersom jag kommer att använda mig själv som exempel när jag delar dom verktyg som förändrat HELA mitt liv. 
Det är en process som är ständigt pågående, men som gör HELA skillnaden. 

Jag tänker skriva den som JAG VILL, utan att hålla mig till hur en bok "borde" vara skriven.
För jag är trött på regler om hur saker "ska" göras.
Jag tänker skriva den åt DIG som behöver den och till mig själv. 

Här nedan är första "Kapitlet" och är det något som bubblar upp hos dig när du läser det, så är du välkommen att höra av dig. 

Kapitel 1 - Botten is nådd

Jag minns att jag satt på mina föräldrars parkettgolv i gillestugan omgiven av halvuppackade resväskor, barnkläder och tvätt. Jag grät. Jag grät och grät och grät. Jag kände mig missförstådd, utmattad, otillräcklig, bitter, besviken, ledsen, frustrerad, förvirrad, tom, ensam, svag och värdelös. Jag kunde inte längre upprätthålla min egen standard som duktig flicka.
Jag orkade inte längre.

Vi hade just kommit tillbaka efter en månads semester i Spanien och Andreas skulle iväg direkt på ännu en jobbresa.

Karl-Bertil som lärt sig gå under spaniensemestern tultade runt på golvet och Elisabeth som just skulle fylla två var inte långt borta.

Jag grät och min älskade man och make såg oförstående på mig och lyssnade på orden som kom mellan hulkningarna. Jag försökte berätta vad jag kände, varför jag trodde att jag kände som jag kände, men jag visste knappt själv. Hur förklarar man vad 38 år av “duktig flicka” syndrom gör med en?

Där och då började jag inse hur sjukt det var. Där på golvet nådde jag botten och insåg att den enda som skulle kunna få mig där ifrån var jag själv.

Jag började lyssna på mig själv (vad jag sa och på vilket sätt) när jag svarade folk som erbjöd sig att hjälpa till. Jag hörde mig själv säga saker som…. “nej men sitt du jag tar den där”, “ja men självklart skall du gå och vila om du är trött”, “nej nej det går bra, jag lägger honom i kväll”. Varför tackade jag nej när andra erbjöd mig hjälp? Varför såg jag inte till att jag själv fick det jag hela tiden gav till alla andra? Varför såg jag inte till att jag fick det jag behövde för att fungera? (Som typ sömn och en stund då och då för mig själv) Varför var jag mållåst på alla andras behov och inte mina egna?

Socialisering. Prioritera andra. Duktig flicka-syndrom. Guldstjärna.

Det är inte VÅRT fel. Det är ett budskap vi hört hela våra liv. Vi har internaliserat det och gjort det till vår egen övertygelse, våra egna spelregler. Vi säger till oss själva att vi borde och måste. Vi sätter vårt värde i beroende till hur produktiva vi är. Vi har tagit över budskapet omedvetet och är våra egna värsta domare.

VI måste bryta mönstret för ingen annan kan göra det åt oss. VI måste måste lära oss att tänka om. VI måste omprogrammera oss så att vi kan må bättre och välja själva vad och hur vi vill vara och leva.

Nu ser jag tillbaka och inser att det var där på parkettgolvet avgörandet kom, trots att det behövde sjunka in länge. Det var där vägen till frihet, kontroll, självkärlek och ett stabilt känsloliv började.

Jag valde att ge mig själv det jag behövde och det valet gör jag fortfarande, varje dag.

Lösningen finns på insidan, vi måste bara komma åt den.