Mina barn var en av de stora anledningarna till att jag investerade i min första coach. Jag ville inte vara en lättirriterad och bitter mamma. 

Jag ville vara ett bra föredöme, speciellt till min Elisabeth, min äldsta. 

Jag ville visa henne att vi är ansvariga att göra som vi vill med våra liv.

Att vi kan göra vad vi vill. 

Ni vet det där vi säger till våra barn men innerst inne inte tror på... "men älskling, du kan bli precis vad du vill när du blir stor!"

Jag ville inte bara säga det, jag ville vara övertygad in i märgen om att det var sant och också leva precis så. 

Jag vill inte att hon gör som jag säger, jag vill visa henne vad som är möjligt genom det jag gör!

Jag har ändrat mig.

Nu styr jag själv.

Jag är själv ansvarig.

Jag skyller...

Genom åren har jag blivit ganska duktig på "hacks" som hjälper mig att göra saker jag faktiskt bestämt att jag skall göra. 

Det låter ju simpelt eller hur, men du kanske känner igen dig? Man beslutar något, gör en plan, och när det där man bestämt väl skall göras så kommer den där inre rösten.... "äh du kan göra det i morgon... det är inte så viktigt.... du har jobbat så hårt, du borde vila.... ". Listan på ursäkter som min reptilhjärna kan hitta på kan göras lång!

Så för att faktiskt nå mina mål så har jag utvecklat strategier för att göra det så enkelt för mig själv som möjligt, och här är några saker jag gör när det kommer till saker jag har svårt att förmå mig att göra rent spontant:

-Jag tränar inte...

Det där ”tänk om...” som smyger sig in i tankarna, det är vår potential som knackar på och ber oss vara modiga och övervinna all rädsla som håller oss tillbaka. 

”Tänk om” är där av en anledning. 

”Tänk om” är vår fyr och visar oss vart vi behöver fokusera för att ta oss framåt. 

Tänk om varje kvinna lyssnade till sitt ”tänk om” och tillät det växa, och styra henne till vad som är möjligt, vad skulle vi inte då skapa i världen? 

Inte bara skulle hon bli chockad över sin egen kapacitet, hon skulle även säkert förvåna alla i sin närhet OCH BÄST AV ALLT så skulle hon skapa sitt liv och sin framtid med riktning och övertygelse! 

Jag är personligen övertygad om att vi alla skulle leva rikare liv om vi alla...

Ibland gäller det att bara hoppa. 

När jag bestämde mig för att börja jobba med Kara (min första coach), hade jag inga egentliga "issues". Trodde jag...

Men jag hade den där gnagande känslan under skinnet, att det kunde rimligen inte vara meningen att jag bara skulle använda mitt liv till "detta". (Åter igen massor med skuld och skam kom upp eftersom jag ju borde vara glad, tacksam och nöjd med en så fin familj och friska barn)

Kara öppnade sitt gruppcoachnings-program och jag ansökte, utan att veta vad det kostade.

Jag hade ju ingen aning, jag kände INGEN som ens viste vad en life coach var. (Ja förutom min vän Louise förstås, men hon lyssnade också bara på Kara's pod.) 

När jag fick reda på vad de 6 månaderna skulle kosta höll jag på att kräkas... 10 000 USD!

Först blev jag besviken, sedan blev jag skamsen, sedan blev...

Allt började med en "skakning på nedre däck". 

Två barn hade kommit och den yngsta va knappt ett år. 

Jag kände inte igen mig själv...

En trött, reaktiv och håglös martyr skulle jag nog beskriva mig själv som i efterhand.

Helt seriöst, så här kan det ju inte fortsätta tänkte jag, men såg liksom ingen lösning.

Jag började jobba igen, tillvaron blev bättre, men hela tiden fanns den där gnagande känslan... This can't be it?! 

Till saken hör att jag har nu som då en underbar familj (både kärn och utökad), fantastiska vänner, hobbies, etc. etc. 

Jag ville liksom mer... och det gav mig också skuldkänslor! (så jäkla praktiskt! Som att det inte räcker med att "slå på sig själv"?! Man passar liksom på att slå på sig själv för att man slår på...