Hur vi ser på målet gör skillnad

Många av oss sätter upp mål och min gissning är att du tillhör den gruppen.

Jag ÄLSKAR mål, för dom inspirerar oss och för vår och världens utveckling framåt men…

…har du någon gång verkligen funderat på hur du ser på dina mål?

Gör dom dig peppad, full av energi och glad att stiga upp varje morgon?

Eller är dom som en skugga som ständigt stressar dig för att du inte kommit längre?

Hur vi ser på våra mål gör en enorm skillnad, inte bara vad gäller våra chanser att nå dom, men också hur vi hanterar vägen fram till dom.

Det lättaste sättet jag kan beskriva skillnaden är i form av en bergsbestigarmetafor.

Toppen är ditt mål och du är på väg upp...

Version 1:

Du kör ner huvudet, tittar på skorna och pressar dig. Du är stark du fixar det här.

Då och då tittar du upp mot toppen och ser hur långt du har kvar. Visst, avståndet mellan dig och toppen minskar, men du önskar att det gått fortare, att du kommit längre.

Kanske lägger du märke till andra klättrare som är lite närmare toppen än du. Kanske tänker du att om du bara haft längre ben, bättre skor, varit starkare, då hade allt varit lättare och du hade varit lika långt fram som dom.

När du tillslut kommer upp, så tittar du ut över landskapet och ser massor med nya toppar och utan att reflektera (eller i alla fall inte så mycket), så har du genast bestämt vilken topp du skall bestiga här näst. (Vanligtvis faller valet på den som många andra också valt att bestiga… märkligt)

När vi befinner oss den här versionen, känner vi oss ofta, trötta, irriterade, stressade, otillräckliga och kanske bittra.

Vi njuter inte av vägen och tar inte reda på alla lärdomar på vägen. Inte heller njuter vi mer än 10 sekunder när vi nått målet, utan sätter genast siktet på nästa topp.

Eller du kanske tittar ut och inser att det inte alls vara så här du tänkt dig utsikten och slår på dig själv för att du inte valde ett bättre berg att bestiga, för nu har du ju slösat med en massa tid och resurser.

Känner du ens igen dig lite så fortsätt läs!

Version 2:

Du håller huvudet högt och ser dig omkring under vägen uppför.

Du njuter av landskapet och hur det förändras allteftersom du kommer högre och högre.

Du stannar ofta till och vänder dig om för att se hur långt du kommit och känner dig stärkt av alla höjdmeter du tillryggalagt.

För varje ettapp ser du hur mycket du lär dig av färden och utmaningen du tagit på dig.

Under vägens gång träffar du kanske andra på samma väg och ni slår följe, utbyter tips, idéer och hjälper varandra när det kommer svårare passager.

När du kommer upp till toppen har du ofta andra i sällskap och ni kan tillsammans fira målet du nått.

Du njuter av utsikten och kan pausa, reflektera och återhämta dig innan du överväger ett nytt mål.

Kanske kommer du på att det här inte riktigt va den utsikten du tänkt dig, även om den är fin på sitt sätt. “Ingen fara skedd” tänker du, för du har lärt dig så mycket under vägens gång, så du kan bestiga vilken annan topp du vill, om du känner för det.

Den här versionen håller oss ofta lugna, nöjda, nyfikna och låter oss njuta och lära oss av resan. Vi kan fokusera på vår väg och hur VI växer, även om vi gör det tillsammans med andra, för det är inte en tävling.

Jag ser såååå många av oss som sliter under oket i version 1, men till vilken nytta?

Jakten på lyckan är konstant och där kommer vi aldrig fram. Det finns alltid ett nytt mål vi kan nå, alltid en ny topp att bestiga, men ingen av dom kommer ge oss det lugn och den tillfredställelse vi är ute efter.

Så mitt tipps är att du funderar på dina mål.

Lättast är att identifiera känslan…

Känner du stress, irritation, otillräcklighet inför ditt mål? Där är du åtminstone delvis i version ett.

Känner du nyfikenhet, lugn och glädje inför ditt mål? Då är du i version två.

Mål kan vara fantastiska och ge oss massor med glädje och utveckling, men dom kan också vara en konstant stress och en källa av never ending otillräcklighet.

Hur du väljer att TÄNKA om målen
gör hela skillnaden.