Jag vill mer

Allt började med en "skakning på nedre däck". 

Två barn hade kommit och den yngsta va knappt ett år. 

Jag kände inte igen mig själv...

En trött, reaktiv och håglös martyr skulle jag nog beskriva mig själv som i efterhand.

Helt seriöst, så här kan det ju inte fortsätta tänkte jag, men såg liksom ingen lösning.

Jag började jobba igen, tillvaron blev bättre, men hela tiden fanns den där gnagande känslan... This can't be it?! 

Till saken hör att jag har nu som då en underbar familj (både kärn och utökad), fantastiska vänner, hobbies, etc. etc. 

Jag ville liksom mer... och det gav mig också skuldkänslor! (så jäkla praktiskt! Som att det inte räcker med att "slå på sig själv"?! Man passar liksom på att slå på sig själv för att man slår på sig själv!) Så jäkla ologiskt!

Mig "fattades ju inget", "vad hade jag att klaga på", "två friska fantastiska barn och en underbar man, jag borde vara tacksam"

Jag kände mer skuld över hur jag tänkte och samtidigt detta martyrskap... 

Jag såg till att finnas där för andra, men såg inte till att vara där för mig själv, vilket bara ledde till att jag nog inte var så trevlig att umgås med alls faktiskt.

När min underbara arbetskollega Louise (jag är dig EVIGT TACKSAM!) tipsade mig om en podcast, Unf*ck your brain, var jag fast. 
Jag lyssnade på alla avsnitt från början till slut och sedan om och om igen i tre månader, eller om det var längre. 

Jag började se mitt eget ansvar och såg att det fanns en lösning.

Det var starten på ett nytt liv!

Close

50% Complete

Jag vill hålla kontakten, så jag kan ge dig fler tips, idéer och pepp på din resa!

Skriv upp dig på nyhetsbrevet och få min gratis "Att-göra-list", som Pdf!